Skallighet och ärftlighet: vad som ärvs och vad som inte gör det

”Min morfar var flintskallig, så jag blir det också.” ”Min pappa har fullt hår, jag klarar mig.” Få hälsofrågor har så många folkliga sanningar som skallighetens ärftlighet. Vetenskapen bekräftar att genetiken väger tungt, men historien är mer komplex än ”den kommer från mamman” eller ”den kommer från pappan”.

I den här artikeln förklarar vi vad tvillingstudierna och de stora genetiska studierna visar, var myten om morfadern kommer från, vad som inte ärvs och vad du kan göra med den informationen. Eftersom att ärva anlaget inte betyder att man är dömd till det, och i dag går det att agera tidigt.

Hur stor del av skalligheten som är genetisk

Det klassiska sättet att mäta genetikens tyngd är att jämföra enäggstvillingar (som delar alla gener) med tvåäggstvillingar (som delar ungefär hälften). Om de enäggiga liknar varandra mycket mer väger genetiken tungt.

I en australisk studie av manliga tvillingar (Nyholt et al., 2003) uppskattades ärftligheten för manlig skallighet till cirka 80 %. Det betyder att i den studerade populationen förklarades cirka 80 % av skillnaderna mellan män i fråga om skallighet av genetiska skillnader. Det är ett av de högsta värdena bland vanliga mänskliga egenskaper, liknande det för längd.

Men 80 % är inte 100 %

Även mellan enäggstvillingar finns skillnader. I en studie med par av enäggstvillingar bland män (Gatherwright et al., 2013) tenderade den bror som rökte, som hade mer stress, som drack mer eller som hade fler timmars solexponering att ha mer håravfall i vissa områden. Genetiken ger anlaget; miljön och vanorna modulerar uttrycket.

Och hos kvinnor?

Kvinnlig alopeci har också en ärftlig komponent, med släkthistoria hos 40 % till 54 % av de drabbade kvinnorna, men genetiken är mindre studerad och verkar delvis skilja sig från den manliga. Läs Kvinnlig alopeci: vad det är och hur man känner igen den.

Androgenreceptorgenen och myten om morfadern

Varifrån myten kommer

DHT, hormonet som orsakar miniatyriseringen av folliklen, verkar via androgenreceptorn. Genen som kodar för den här receptorn finns på X-kromosomen. Män har bara en X-kromosom, som de alltid ärver från mamman (från pappan ärver de Y). Och mamman fick den X-kromosomen från en av sina föräldrar, ofta från sin pappa, morfadern.

År 2005 visade Hillmer och medarbetare att varianter av den här genen är en viktig riskfaktor för tidig skallighet. Därifrån föddes den förenklade idén att ”skalligheten kommer från mammans sida” och att det räcker att titta på morfadern.

Eftersom det bara är en del av sanningen

• Mamman har två X-kromosomer, en från pappan och en från sin mamma, och för över en av dem slumpmässigt. Morfadern kan vara flintskallig utan att barnbarnet ärver ”risk”-X-kromosomen.
• Receptorgenen är inte den enda. Det finns många andra genetiska regioner på andra kromosomer, ärvda från båda föräldrarna. Richards och medarbetare (2008) identifierade en region på kromosom 20 som, i kombination med riskvarianten av androgenreceptorn, förknippades med en ungefär sju gånger högre risk.
• Fäder och söner liknar varandra. Klinisk observation och familjestudier visar en betydande överensstämmelse mellan faderns och sonens grad av skallighet, vilket inte vore att vänta om allt kom från mamman (Chumlea et al., 2004).

Slutsats: släkthistorien på båda sidor räknas. Far, morfäder och farfäder, farbröder/morbröder och äldre bröder ger ledtrådar om risken, utan att någon av dem ensam avgör den.

Hundratals gener: vad de stora studierna visar

Under det senaste decenniet har studier med tiotusentals män jämfört genomet hos dem som har och dem som inte har skallighet:

• Heilmann-Heimbach et al. (2017), i en europeisk metaanalys, identifierade 63 associerade regioner, som tillsammans förklarade cirka 39 % av variationen i skallighet.
• Pirastu et al. (2017), med mer än 70 000 män, identifierade 71 regioner.
• Hagenaars et al. (2017), med fler än 52 000 män från UK Biobank, fann 287 genetiska signaler, många av dem på X-kromosomen.

Vad det här betyder:

• Skallighet är polygen: den beror på summan av många varianter, var och en med en liten effekt, och inte på en enda gen.
• Många av dessa gener är kopplade till folliklarnas utveckling, till svaret på androgener och till hur håret växer.
• Även med hundratals signaler är den individuella förutsägelsen fortfarande ofullständig. Författarna till UK Biobank-studien underströk själva att man ännu är långt från en noggrann förutsägelse för varje person, även om det går att identifiera undergrupper med mycket högre risk.

Några av dessa studier fann också genetiska kopplingar mellan skallighet och andra egenskaper (som längd, ålder vid pubertet eller bentäthet), vilket hjälper till att förstå biologin, men saknar individuell praktisk tillämpning.

Vad som inte ärvs

Faktorer du kan påverka

• Tobak: förknippas med mer håravfall, inklusive i tvillingstudien.
• Testosteron och anabola steroider: ”skapar” inte skallighet hos den som inte har predisposition, men kan påskynda den kraftigt hos den som har det.
• Kronisk stress, sömn och kost: orsakar inte genetisk skallighet, men kan lägga till ett effluvium som gör den mer synlig. Läs Stress och håravfall: vad man vet.
• Tidpunkt för behandlingen: att börja tidigt, när det fortfarande finns många aktiva folliklar, gör skillnad för resultatet.

Myter utan grund

Genetiska tester: är de värda det?

Det finns kommersiella tester som lovar att beräkna risken för skallighet eller förutsäga svaret på behandlingar (till exempel på finasterid eller minoxidil) utifrån ett salivprov.

Vad man vet:

• Den individuella förutsägelsen är begränsad. Även modeller baserade på hundratals varianter förklarar bara en del av risken och gör det inte möjligt att med säkerhet säga om en person kommer att bli skallig eller inte, eller när.
• Släkthistorien och den kliniska undersökningen ger jämförbar eller bättre information, utan kostnad: en undersökning av hårbotten med trikoskopi visar om det redan finns miniatyrisering, långt innan förlusten syns med blotta ögat.
• Tester av ”behandlingssvar” har begränsad validering och ersätter inte en uppföljd terapeutisk provbehandling.
• Integritet: genetiska uppgifter är känsliga uppgifter. Innan du skickar in ett prov, läs hur de kommer att lagras och delas.

Sammanfattningsvis ändrar ett genetiskt test i dag sällan beslutet. Det mest användbara är att känna till släkthistorien och bedöma hårbotten.

Har du ärftlighet i familjen? Vad nu?

Att ha släktingar med skallighet innebär inte att du måste göra något, men gör att du kan vara uppmärksam och agera i rätt ögonblick:

• Känn till din familj: far, morfäder och farfäder, farbröder/morbröder och bröder på båda sidor. I vilken ålder började de? Hur långt gick det?
• Följ upp med fotografier var tredje månad, framifrån, från sidan (tinningvikar) och uppifrån (hjässa). Läs Foton var tredje månad: så följer du hjässan.
• Var uppmärksam på de första tecknen: tinningvikar som stiger, hjässa som öppnar sig, tunnare hårstrån, mindre volym. Läs Manlig skallighet: vad det är och hur man känner igen den och Tunnare hjässa: när det är värt att få det bedömt.
• Få det bedömt tidigt om du märker förändringar, framför allt om du är under 30 år. Behandlingarna är effektivare för att bevara än för att återställa.
• Ta hand om de faktorer du kan påverka: rök inte, undvik anabola steroider, sov och ät bra.

På Luxmed omfattar besöket inom hårmedicin en detaljerad familjehistoria, undersökning, klassificering enligt Norwoodskalan, trikoskopi och kontrollfotografier. Om det redan finns miniatyrisering diskuterar vi alternativen tillsammans med dig, med fördelar och risker. Om det inte finns det får du en utgångspunkt att jämföra med i framtiden.

Den här artikeln är avsedd som information och ersätter inte ett läkarbesök. Resultaten av all behandling varierar från person till person.

Vanliga frågor