Kvinnlig alopeci: vad det är och hur man känner igen den

Kvinnlig alopeci, även kallad alopeci med kvinnligt mönster eller kvinnlig androgenetisk alopeci, är den vanligaste orsaken till glest hår hos kvinnor. Det är ingen ”skallighet” som hos män: den lämnar sällan områden utan hår. Det som händer är att hårstråna på hjässan, under åren, blir successivt tunnare och kortare, benan vidgas och hårbotten blir mer synlig.

Eftersom den är långsam och tyst förväxlas den ofta med ett övergående håravfall, med stress eller med ”brist på vitaminer”, och diagnosen kommer sent. Att känna igen den tidigt är viktigt, eftersom behandlingarna fungerar bättre för att bromsa utvecklingen än för att få tillbaka det förlorade håret.

Vad kvinnlig alopeci är

Miniatyrisering: folliklen krymper

Vid kvinnlig alopeci dör inte folliklarna plötsligt. Under flera cykler förkortas tillväxtfasen (anagen) och själva folliklen blir successivt mindre. Varje nytt hårstrå växer ut lite tunnare och kortare än det förra, tills vissa folliklar bara producerar ett fint och nästan genomskinligt hårstrå, likt ansiktets hår. Mellan en cykel och nästa kan folliklen också vara ”tom” längre (kenogen fas). Resultatet är mindre volym, även om antalet folliklar bibehålls under mycket lång tid.

Genetik och hormoner

Orsaken är multifaktoriell och ännu inte helt klarlagd. Det finns en tydlig genetisk komponent: mellan 40 % och 54 % av de drabbade kvinnorna har släkthistoria, på mammans eller pappans sida. Androgena hormoner spelar en roll, men mindre tydlig än hos män: de flesta kvinnor med kvinnlig alopeci har normala hormonnivåer, och läkemedel som blockerar omvandlingen av testosteron till dihydrotestosteron har mindre konsekventa resultat hos kvinnor. Därför föredrar många experter termen ”alopeci med kvinnligt mönster” framför ”androgenetisk alopeci”.

Hos vissa kvinnor finns faktiskt ett överskott av androgener, till exempel vid polycystiskt ovarialsyndrom. I de fallen brukar håravfallet åtföljas av andra tecken, som akne, överdriven behåring eller oregelbundna cykler.

Hur många kvinnor det drabbar

Det är mycket vanligare än man tror och ökar med åldern. Två befolkningsstudier ger en uppfattning:

Källa: Gan och Sinclair, 2005; Norwood, 2001.

Skillnaderna mellan studierna speglar olika kriterier och populationer, men budskapet är detsamma: den är inte ovanlig, kan börja tidigt och blir vanligare efter klimakteriet. Om den fasen, läs Klimakteriet och håravfall: vad man vet.

Hur man känner igen det

Tecken som kvinnor brukar märka

• Benan är bredare än förut, framför allt framtill och på hjässan. Läs Bredare bena: när det är värt att få det bedömt.
• Hästsvansen är tunnare: gummibandet går fler varv.
• Hårbotten syns mer på hjässan, framför allt med starkt ljus, uppifrån eller på fotografier.
• Håret växer inte lika mycket som förut och topparna ser tunnare ut.
• Många korta och tunna hårstrån vid benan, som inte når samma längd som resten.

Hårfästet bevaras normalt. Till skillnad från hos män är djupa tinningvikar sällsynta. Det dagliga håravfallet kan vara ökat, men många kvinnor med kvinnlig alopeci märker inget håravfall alls: de märker bara att ”det finns mindre hår”.

Mönstren och skalorna

Läkare använder skalor för att klassificera svårighetsgraden och följa utvecklingen:

• Ludwigskalan (1977): tre grader av diffus gleshet på hjässan, från lätt till uttalad, med bevarat hårfäste. Är den mest kända, men föga känslig för små förändringar (Ludwig, 1977).
• Sinclairskalan: fem referensfotografier av mittbenan, från normal (grad 1) till mest avancerad (grad 5). Den är enkel och användbar för att följa utvecklingen.
• Olsens mönster (julgran): glesheten är mest uttalad framtill och smalnar av bakåt och bildar en triangel med basen i hårfästet (Olsen, 1999).
• Manligt mönster (Hamilton-Norwood): tinningvikar och hjässa. Är ovanligt hos kvinnor och, när det förekommer, motiverar det att söka efter överskott av androgener.

Dragtestet

Vid besöket kan läkaren försiktigt dra i en liten hårlock. Vid kvinnlig alopeci lossnar fler hårstrån än normalt bara på hjässan; om de lossnar överallt blir hypotesen telogent effluvium eller en annan orsak mer sannolik.

Vad som kan se ut som kvinnlig alopeci men inte är det

Flera tillstånd orsakar glest hår hos kvinnor. Att skilja dem åt är avgörande, eftersom behandlingen är olika.

Så ställs diagnosen

Sjukdomshistoria

Läkaren frågar när det började, hur det utvecklats, om det finns håravfall eller bara mindre volym, om det finns släkthistoria, hur menstruationscyklerna ser ut, om det finns akne eller överdriven behåring, vilka läkemedel du tar (inklusive p-piller och hormonbehandling), hur kosten ser ut och om det har funnits nya utlösare.

Undersökning och trikoskopi

Diagnosen är i huvudsak klinisk. Trikoskopi, en förstorad undersökning av hårbotten, hjälper till att bekräfta och utesluta andra orsaker. Nyckeltecknet är variationen i hårstrånas tjocklek: vid kvinnlig alopeci förekommer tjocka och tunna hårstrån tillsammans, i större andel framtill och på hjässan än på baksidan av huvudet. Läs Trikoskopi: undersökningen som visar hårbotten.

Rakowska och medarbetare (2009) föreslog trikoskopiska kriterier som jämför pannområdet med nackområdet:

• Större kriterier: fler än fyra gula punkter i fyra bilder av pannområdet; lägre genomsnittlig hårtjocklek framtill än baktill; mer än 10 % tunna hårstrån (under 0,03 mm) framtill.
• Mindre kriterier: framtill, jämfört med baksidan, fler follikulära enheter med bara ett hårstrå, fler fina hår (dunhår) och mer missfärgning runt folliklarna.

Två större kriterier, eller ett större och två mindre, gör det möjligt att ställa diagnosen med hög specificitet (cirka 98 %).

Blodprover

Det finns inget blodprov som bekräftar kvinnlig alopeci, men blodproverna används för att hitta faktorer som förvärrar den eller andra orsaker: blodstatus och ferritin, sköldkörtelfunktion, D-vitamin och, när det finns tecken på överskott av androgener (akne, kroppsbehåring, oregelbundna cykler), en hormonutredning. Läs Blodprover vid håravfall: vad man bör be om.

Biopsi

Behövs sällan. Reserveras för atypiska fall eller när man misstänker en ärrbildande alopeci.

Behandlingar med evidens och realistiska förväntningar

Kvinnlig alopeci är kronisk och progressiv: utan behandling tenderar den att långsamt framskrida. Det realistiska målet är att bromsa utvecklingen och, hos en del kvinnor, återfå viss volym. Resultaten bedöms först efter sex till tolv månader, och underhåll behövs för att behålla dem. Planen är alltid individuell och bestäms vid besöket.

Topikalt minoxidil

Det är den behandling som har mest evidens och den enda som är godkänd specifikt för kvinnlig alopeci i Europa. Cochraneöversikten (van Zuuren et al., 2016) bekräftade att den är effektivare än placebo. De första veckorna kan det förekomma en tillfällig ökning av håravfallet, ett tecken på att folliklarna går in i tillväxt igen. De vanligaste biverkningarna är irritation i hårbotten och ökad behåring i ansiktet. Ska inte användas under graviditet eller amning.

Minoxidil oralt i låg dos

Används utanför de godkända indikationerna (off-label) och har blivit allt vanligare de senaste åren. I en randomiserad studie med 52 kvinnor hade 1 mg per dag liknande effekt som topikalt minoxidil 5 % efter 24 veckor (Ramos et al., 2020). Kan orsaka ökad behåring, vätskeretention och, sällan, förändringar av blodtryck eller hjärtrytm. Ska bara tas på ordination och under medicinsk uppföljning.

Antiandrogener

Läkemedel som spironolakton eller vissa p-piller kan övervägas, framför allt när det finns tecken på överskott av androgener. Evidensen kommer från studier av måttlig till låg kvalitet. De används off-label för den här indikationen, kräver effektivt preventivmedel (på grund av risk för fostret) och bevakning med blodprover.

Andra behandlingar

• Trombocytrikt plasma (PRP): studier tyder på nytta, men med mycket olika protokoll och begränsad kvalitet på evidensen.
• Lågintensitetslaser: vissa studier har visat ökad täthet; måttliga resultat.
• Korrigering av brister: järn, D-vitamin eller sköldkörtel, när de är förändrade, ska korrigeras. De behandlar inte kvinnlig alopeci, men kan minska ett associerat håravfall.
• Kamouflage: hårfibrer, färgsprayer för hårbotten, klippningar och frisyrer med mer volym. De är en legitim hjälp, framför allt de första månaderna av behandlingen.
• Hårtransplantation: kan vara ett alternativ i utvalda fall, med stabilt donatorområde.

Var misstänksam mot produkter eller kliniker som lovar att ”bota” kvinnlig alopeci eller garanterade resultat.

När du bör be om bedömning

Ju tidigare diagnosen ställs, desto mer hår finns det att bevara. På Luxmed omfattar besöket inom hårmedicin en detaljerad sjukdomshistoria, undersökning av hårbotten, trikoskopi med kontrollfotografier och, när det är indicerat, blodprover. Behandlingsplanen läggs upp vid besöket och följs upp över tid.

Den här artikeln är avsedd som information och ersätter inte ett läkarbesök. Resultaten av all behandling varierar från person till person.

Vanliga frågor